Summa sidvisningar

torsdag 24 april 2014

Förlossningsberättelse, Maltes födelse.

Idag är det 6 månader sen Malte föddes. Jag kan inte fatta att han redan är ett halvår gammal. Det är helt galet. Jag fick i uppdrag av min Aurora-barnmorska att skriva en anonym förlossningsberättelse, dels för att bearbeta händelsen, dels som de kunde spara på förlossningen och lära sig av. Jag har nu, 6-månadersdagen till ära, gått igenom den och skrivit om lite (det låter trevligare om det står Jesper istället för min man till exempel) och tänkte nu publicera den här.

VARNING! Det är en ganska grafiskt beskrivet och om du är känslig kanske det är bäst att låta bli.


Klockan var 11 på förmiddagen den 24/10. Jag var höggravid och hade gått över tiden med 13 dagar. Jag var trött, hade ont och hade svårt att sova på nätterna. Jag ville bara att den här graviditeten skulle ta slut, och hade längtat efter det länge.
Jag satt framför min dator och klickade runt på facebook när det började göra ont på ett annat sätt än tidigare, mer intensivt och på en gång väldigt regelbundet, ca var 3-4 minut. Klockan är då 11.30 ungefär.

Jag funderade på att lägga mig i ett bad, men vi skulle snart fara till däckfirman och byta till vinterdäck, så det hanns inte med. Jag väckte maken och vi åt lunch tillsammans. Jag kunde nästan inte äta för smärtan kom hela tiden, med bara ett par minuters mellanrum. Vi velade ett tag fram och tillbaka hur vi skulle göra med däckbytet, men bestämde oss för att fara i alla fall.

På däckfirman stod jag och höll i mig i disken vid varje värk och ringde till förlossningen. Vi fick veta att vi är välkomna in när vi vill. Och in ville vi, så snabbt som möjligt. Personalen på däckfirman var snälla och satte in extra personal på vår bil så vi skulle bli klara snabbt. Ett par dagar efter att sonen fötts fick jag höra av min pappa att de hälsade så gott och sa grattis till tillökningen.

Så for vi in till förlossningen. Vi kom in strax efter kl 13 och möttes av en energisk barnmorska, som var med oss under hela förlossningen. Hon undersökte mig och upptäckte att jag var öppen 6 cm! Helt otroligt, det hade jag aldrig kunnat ana. Vi fick komma in till ett förlossningsrum på en gång och jag bad om att få bada. Rebecca var med och höll mig sällskap medan Jesper ordnade så hans föräldrar kunde hämta Melker på dagis. Badet var fantastiskt skönt och trots värkarna kändes det som att jag kunde slappna av.

Efter badet kopplade barnmorskan in lustgasslangarna åt mig och jag trampade runt med gåbord och andades lustgas. Vi testade även knäpress under tiden jag var tvungen att ligga ner pga CTG-mätning. Det fungerade riktigt bra och gav Jesper och mig något att fokusera på, vilket kändes skönt. Så tuffade det på, jag öppnade mig ungefär 1 cm i timmen och när jag var öppen 9cm bestämde vi tillsammans med barnmorskan att hon skulle ta hål på hinnorna för att skynda på förloppet lite. Vattnet var inte helt klart, utan brun-gult, så CTGn fick sitta kvar.



Värkarna fortsatte att bli mer och mer intensiva, och ibland kändes det som att en ny värk började innan den före slutat. Fram till nu hade jag kunnat dricka, kolla facebook i mobilen och prata lite, men nu låg jag bara och andades lustgas. Jag fick påminna mig själv om att andas vanlig luft ibland, men jag hann knappt ta bort masken så var jag tvungen att sätta dit den igen. Barnmorskan beslutade att sätta ett syntocinondropp, för nu skulle den här bebisen ut! Hon ökade även koncentrationen på lustgasen.

Jag hade beställt pannkakor till middag, men vid middagstid hade jag så ont att jag inte kunde äta och vid något tillfälle kräktes jag. Då hade bebisen rört sig nedanför spinae, efter att under hela förloppet legat med huvudet vid bäckenöppningen. Kl 18 började krystvärkarna. Jag upplevde det som att jag skrek rakt ut varje gång jag krystade, men i själva verket lät det  mer som en stönande suck. Vid något tillfälle kom det in fler människor i salen. En undersköterska hjälpte mig att hålla lustgasmasken, Rebecca hjälpte mig att hålla huvudet mot bröstkorgen, två personer tryckte på magen för att det skulle gå lättare, en person la en varm handduk mot mitt underliv och barnmorskan instruerade mig när jag skulle krysta och höll emot så jag inte skulle spricka.

Efter ungefär 25 minuter av krystande föddes vår son. Äntligen.
Han tog ett par sekunder på sig att skrika, för många enligt mig, så jag utbrast ”men kan du skrika lite tack!”. Precis då började han skrika. I efterhand har jag sett på videon från födelsen att det var 25 sekunder, men det kändes som en evighet. Senare vägdes han in på 5340g och 56cm. Stor kille.



Så långt allt väl. Nu började problemen. Moderkakan ville inte lossna. Efter att vi hade avvaktat ett tag och ökat på det värkstimulerande droppet satt den fortfarande som berget. Helt plötsligt sa det plask och jag blev alldeles blöt om fötterna. Jag frågade ”kom moderkakan nu?” men nej, det var bara blod. Jag minns att jag tänkte ”det kan inte vara bra” och ”jag har foten i en pöl av mitt eget blod, det har jag nog aldrig haft förut”. Barnmorskan kallade på doktorn och det kom in en massa folk i rummet igen. Jag fick 4 tabletter Cytotec per rectum, de hängde ett atonindropp och satte en nål i andra armvecket. Jag fick även 1ml Methergin intravenöst.

Någonstans mitt i denna frenetiska aktivitet kom läkaren in i salen. Jag kan inte ens minnas att hon presenterade sig, men min man säger att hon sa något namn som han inte hann uppfatta.
Jag hann knappt registrera att hon kommit in i rummet så hörde jag undersköterskan som står vid min huvudända säga ”ska hon inte ha lustgas?”. Sen gjorde det ont, fruktansvärt ont, då läkaren tryckte upp hela sin hand i mitt underliv. Undersköterskan skyndade sig att koppla klart lustgasslangarna då någon hade hunnit ta ut de gamla slangarna tidigare i tron om att de inte behövdes längre.

Jag fick lustgas till sist, och läkaren gjorde flera försök att plocka ut placentan. Det gjorde ondare i underlivet nu än det gjorde under krystandet. Undersköterskan som höll lustgasmasken var underbar och hjälpte mig att andas lugnt, räknade andetagen och gav mig lite vanlig rumsluft då och då så jag inte skulle bli alldeles snurrig (fast det blev jag ändå).

Till sist (efter lite för många försök om man frågar mig, och även barnmorskan kommenterade på det efteråt) ger läkaren upp. Det bestämdes att de skulle kalla på narkosen och jag skulle sövas. I förbifarten nämnde någon epidural istället men jag sa ”Söv mig! Jag orkar inte mer!”.

Jag frös och frossade något hemskt. Jag kunde nästan inte ligga still pga frossan. De lade på mig flera täcken, men det hjälpte inte. Tankarna snurrade vilt i mitt huvud. "Jag har aldrig sövts förut. Tänk om jag inte vaknar igen. Tänk om jag ska dö nu." Jag tittade på Jesper som satt med vår alldeles nyfödde son i famnen och såg orolig och lite vilsen ut. Jag tänkte på Melker som är hos sin farmor och farfar. "Tänk om jag aldrig kommer få se honom igen."

Då kom narkosläkaren in i salen tillsammans med två elever. Han var lugn och kändes väldigt trygg. Han pratade lugnt med mig och fick mig att känna mig lite lugnare. Han ställde en hel del frågor som jag inte minns längre och svarade på mina frågor som jag inte heller minns. Jag fick andas syrgas i en mask och till sist sövde de mig. Operationen tog 37 minuter. I operationsberättelsen står det: ”placenta utförskaffas med stor svårighet, men fullständig”.

Jag vaknade på uppvaket drygt en timme senare. Allt gick bra. Jag överlevde. Efter ett par timmar på uppvaket och ytterligare några på förlossningen (då vi fick den klassiska fikabrickan och jag fick mina pannkakor!) fick vi till sist komma till BB och sova.



Jag mådde dåligt och kände mig väldigt liten och ledsen under lång tid efter förlossningen. Jag kände mig oerhört överkörd av läkaren under placentalossningen och hon var dessutom oerhört defensiv när jag pratade med henne på BB efteråt. Hon pratade hela tiden om rutiner och protokoll när jag försökte förklara hur utsatt och rädd jag kände mig. Hade hon bara sagt: ”jag ber om ursäkt att det kändes så för dig, men jag bedömde det som nödvändigt att hantera situationen som jag gjorde” hade det kanske känts bättre.

Barmorskan skrev en avvikelse mot läkarens agerande och efter lite samtal med överläkaren på spec-mvc har jag fått en ursäkt från henne att jag kände mig otrygg i hennes bemötande.
Jag har även gått på flera Aurora-samtal för att få hjälp att bearbeta den här ganska traumatiska upplevelsen, så jag inte ska få en panikångestattack om jag blir gravid igen. Idag känns det ganska avlägset, men inte omöjligt, att tänka sig fler barn. Det är dock inte det minsta aktuellt i nuläget, två räcker gott och väl.


Mina fina pojkar, på BB :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar