Jag hade haft en dröm. En såndär dröm som inte känns som en dröm, utan där omgivningen och människorna som är med stämmer såpass bra att det skulle kunnat vara verklighet.
Jag drömde att jag och några kompisar var ute i mina föräldrars stuga. Mitt ute på gräsmattan där ligger ett stort stenblock. Där hade vi lagt ut filtar och låg och solade. Då såg helt plötsligt att Jesper också var där, borta vid stugan. Och hans ex-flickvän var med honom.
Han visade henne runt, hon styrde en barnvagn i ljust jeanstyg och lite då och då rörde de vid varandras händer som om de ville hålla varandra i handen men inte vågade. Jag såg även hur de pussades när de trodde att ingen såg. De verkade inte veta att jag var där alls, men det var andra människor där så de vågade väl inte göra något helt öppet. Men jag visste att bebisen i barnvagnen var hans.
Jag kan fortfarande känna hur raseriet växer inom mig när jag tänker tillbaka på det. Just innan jag vaknade stod jag i drömmen och skrek åt dem båda två.
Jag hade tårar i ögonen när jag vaknade och ville helst bara slå någon. Klockan var 05.30 och det var Melker som väckte mig genom att komma inspringande i vårt rum och ropa: Mamma! Göra macka!
Malte hade hållit mig vaken tills klockan var över midnatt, samt vaknat två gånger för mat under natten.
Dagen blev inte särskilt mycket bättre än så. Jag hade planerat att få sova en aning då Melker var på förskolan, men Malte var vaken hela tiden. Utom i ca 20 minuter då han sov i min famn. När jag la ner honom hann jag inte ens starta micron för att värma min lunch innan jag hörde honom böka runt igen.
Efter att ha ätit lunch med Malte skrikandes i gåstolen (jag försökte ha honom i famnen men då han inte var stilla gav jag upp efter den tredje gången då han nästan föll i golvet) så var det dags att hämta Melker.
Sen följde en eftermiddag av trots. Tjohoo precis vad jag behövde.
Droppen blev då Melker hade hoppat runt i vardagsrummet i 2 timmar och jag precis hade fått Malte att somna i min famn igen. Melker studsade i soffan och jag hann precis stoppa honom i luften, med hans armbåge ca 2 cm från Maltes huvud. Hade jag inte fångat honom hade han träffat. Jag röt till ganska rejält och började gråta av trötthet och frustration. Då blev det lite lugnare en stund, tills Jesper kom hem.
Jag tycker inte om att må såhär. Jag känner hur jag blir arg för allt, hela tiden. Jag har en kär vän som just nu befinner sig i Tyskland på turné med ett band vi båda gillar. Jag har frågat flera gånger om jag får vara med och spela med dem då jag känner nästan hela bandet, men alltid fått höra att de redan är för många. Detta var alltså innan min vän började spela/sjunga med dem. Nu vill jag vara glad för min väns skull, men jag känner bara bitterhet. Speciellt som spelningen med bandet blev inställd.
Att känna sig såhär otillräcklig driver mig till vansinne. Det känns som att jag inte kan någonting. Alla auditions jag har gått på till diverse körer, spex, musikrelaterade grejer, allt sånt har tackat nej. Jag duger inte. De vill inte ha mig. Att dessutom känna att man är otillräcklig som mor och som fru. Att veta om en massa saker som behöver ordnas och göras men inte ha tillräckligt med energi. Eller helt enkelt vara för lat.
Jag har sökt till ssk-programmet till hösten, men jag vet inte än säkert om jag vill gå utbildningen eller inte. Är det då värt tiden, energin och studielånen som krävs? Vill jag bli sjuksköterska? Har jag ens det som krävs för att klara av utbildningen? Det är kanske den största skräcken med det hela. Redan för 3 år sen när jag började utbildningen kämpade jag. Det är inte min stil. Inte mitt sätt att skriva, att uttrycka mig. Nog kan jag prata för mig, och uttrycka mig i text. Men när det ska vara uppsatser, skrivuppgifter och liknande så tar det bara stopp. Jag får inte ur mig någonting vettigt. Och nu var det dessutom så länge sen så jag tror att jag har glömt det lilla jag kunde.
Jag gör verkligen så gott jag kan, men det känns inte som att det är tillräckligt. Jag vill ju ge dem allt. Melker, Malte och ja, Jesper också. Jag vill så mycket, men räcker inte till. Jag vet inte vem jag är längre.
Glöm inte att andas Johanna!
SvaraRaderaDet ordnar sig!