Mina små tjorvpellar :)

Malte har alltid varit ganska lätt att ha och göra med. Han är alltid glad, så länge han inte är alldeles för hungrig eller trött och inte ens då brukar det vara så farligt.

De senaste dagarna har han dock varit lite mer besvärlig, framförallt på kvällen. Han har inte riktigt ro att ligga still när han äter, varje amning är lite mer som en brottningsmatch. Jag gissar att det beror på alla intryck och att han har börjat inse att de där viftande sakerna som far omkring i hans synfält kontrolleras av honom själv. Typ..

Igår kväll och inatt var ovanligt bökiga. Ville inte äta, var definitivt inte still i famnen, ville inte ligga i vaggan, ville inte leka på golvet. 

Vid 22 gav jag upp att försöka få göra något eget och gick till sängs med lillfisen. 

Han åt lite, sen ormade och ålade han fram och tillbaka i vår säng så till den milda grad att han ålade sig ur sina byxor... Jag gjorde mitt bästa för att försöka få honom att varva ner, men det kändes helt hopplöst. I nästan 2 timmar höll vi på, sen helt plötsligt från ingenstans så slocknade han som ett ljus och sov som en stock..

Till klockan 3 ungefär (eller 4, som den ju blev. Sommartid...) då vi körde precis samma procedur en gång till i 2,5 timme. Nu sover den lille skrutten, men nu är såklart storebror vaken.. Tack och lov för Kalle Ankas klassiker på youtube. Säger jag. 

Strax väcker jag maken så får han ta över.

Storebror har för övrigt gjort sitt bästa för att sova typ under min hud. Eller i alla fall tätt tätt tryckt mot min rygg med huvudet på min kudde. 

I'm the meat in a child sandwich...

Tur det är så himla mysigt, även om det vore lite trevligt att få röra på sig lite vid behov.