Jag har varit sjukskriven i ett par omgångar, sammanlagt under ungefär 1,5 år. Varje gång har det varit ett himla fippel med papper hit och dit, oro och nervositet innan beslutet kommit och dragit ut på tiden såpass att vi har fått oroa oss för huruvida vi kommer kunna betala alla räkningar. Men överlag har det egentligen inte varit några problem.
Kanske för att de läkare jag har träffat skrivit så bra intyg. En del av dem har till och med sagt: jag formulerar mig på det här sättet, för då brukar de inte neka.
Jag har haft tur, uppenbarligen. Fast det kanske är lättare att godkänna en begränsad tids sjukpenning till en 20-åring med depression, eller en 23/24-åring med svår foglossning. Då förväntas en bli bättre och komma ut i arbetslivet igen. Men när en är 62 år, har bröstcancer och en svår muskelsjukdom, då kanske man måste vara sjukskriven till pensionen. Om en ens överlever så länge, vem vet.
Jag tycker det är helt sjukt att försäkringskassan tar på sig att bestämma om en person är arbetsför eller inte och i vissa fall struntar i vad läkarrekommendationerna säger! Jag menar, det är ju inte så att läkarna skriver intyg för skojs skull.
-Jamen du är lite less på att jobba, då skriver jag här att du inte får.
Det kan kanske vara så i vissa fall, men allra oftast tror jag att det är tvärt om. De här personerna skulle göra vad som helst för att orka med ett jobb, sin familj, ett fucking normalt jävla liv (ursäkta språket, men det här gör mig upprörd på riktigt) men det går inte. Istället får de kämpa varje dag, inte bara mot sjukdomen och smärtan, utan mot systemet. De blir tvungna att spendera en massa tid på att fylla i, skicka in och komplettera papper, ringa telefonsamtal och hela tiden bevisa att de är så sjuka som de är.
Tid som de borde få spendera med sin familj, eller med andra saker som får dem att må så bra som möjligt.
Nu måste jag lägga ner. För det här får mig att må illa, på riktigt.
Nu ska jag mysa med min bebis, leka med min store son, krama på min man och hoppas att ingen av oss någonsin kommer hamna i en liknande situation som för personerna i artikeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar