Igår blev min son 9 månader gammal. Han har alltså spenderat längre tid utanför magen än i den.
När jag ser på honom idag kan jag inte förstå hur jag kunde leva utan honom. Tänk så mycket fritid jag måste haft, utan att riktigt inse det :P
Det har varit några riktigt riktigt jobbiga månader, även om de också har varit kantade med mycket glädje. Det är egentligen inte förrän de senaste kanske 2 månaderna som det har börjat kännas övervägande bra. Vi har hyfsade rutiner, som funkar tillräckligt bra för oss. Vi har en vardag som rullar på och vi lär oss nya saker om varandra hela tiden, alla tre. Och en otroligt stor mängd kärlek, som bara växer och växer så jag tror jag sprängs snart.
Mitt älskade barn. Min älskade Jesper. Min fina lilla familj. (men herregud så blödig jag har blivit sen jag blev gravid (det har alltså inte gått över, jag är inte gravid igen) jag blir alldeles tårögd bara av att tänka på vilken tur jag har haft som har fått mina finaste pojkar).
Vad glad jag blir av att läsa detta!
SvaraRaderaJag har också blivit otroligt blödig.
SvaraRaderaFast å andra sidan tror jag att jag alltid varit det, fast jag försökt gömma det bara ;)
hihi