Jag hör några små hostningar från sovrummet. Melker står upp i sängen när jag kommer in men lägger sig ner när han ser mig. Jag letar upp en napp åt honom och han sluter ögonen med ett nöjt ljud. Att man kan älska någon så liten så otroligt mycket. Man kan ju bli gråtfärdig för mindre.
Jag borde göra mig redo för sängen och gå och lägga mig. Jag ska bara ligga här en liten stund till och titta på mitt mirakel. Med hjärtat fullt av kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar