Valborg

Just nu sitter jag och Jesper på It's only rock 'n' roll och väntar på att Lonesome Pete ska börja spela (borde ske när som helst) och känner oss gamla och trötta som inte riktigt uppskattar den här kroggrejen längre (helt ärligt har jag nog aldrig riktigt uppskattat kroggrejen). 

Vi är mest bara här för att lyssna på Peter (Lonesome Pete alltså) eftersom han är med i mitt band och vi längtar redan hem. 

Dagens snöväder gjorde oss lite opeppade på att fara till majbrasan på baggböle herrgård som vi hade tänkt, så vi for helt enkelt hem till mamma och pappa och käkade spaghetti och köttfärssås istället. Melker sover över där inatt så vi får lite lugn och ro (och tydligen chansen att hänga på krogen..).

Malte är med såklart, och otroligt intresserad av våra bordsgrannar. Han brukar ändå vara vaken den här tiden, så han verkar inte särskilt störd av att hänga på krogen med oss istället för att vara hemma.

Direkt efter den här bilden togs började Peter spela, så då åkte hörselkåporna på! Lite ordning får det vara. 

den stora bitterhetens dag

Jag vaknade arg imorse. Rentav rosenrasande.

Jag hade haft en dröm. En såndär dröm som inte känns som en dröm, utan där omgivningen och människorna som är med stämmer såpass bra att det skulle kunnat vara verklighet.

Jag drömde att jag och några kompisar var ute i mina föräldrars stuga. Mitt ute på gräsmattan där ligger ett stort stenblock. Där hade vi lagt ut filtar och låg och solade. Då såg helt plötsligt att Jesper också var där, borta vid stugan. Och hans ex-flickvän var med honom.

Han visade henne runt, hon styrde en barnvagn i ljust jeanstyg och lite då och då rörde de vid varandras händer som om de ville hålla varandra i handen men inte vågade. Jag såg även hur de pussades när de trodde att ingen såg. De verkade inte veta att jag var där alls, men det var andra människor där så de vågade väl inte göra något helt öppet. Men jag visste att bebisen i barnvagnen var hans.

Jag kan fortfarande känna hur raseriet växer inom mig när jag tänker tillbaka på det. Just innan jag vaknade stod jag i drömmen och skrek åt dem båda två.

Jag hade tårar i ögonen när jag vaknade och ville helst bara slå någon. Klockan var 05.30 och det var Melker som väckte mig genom att komma inspringande i vårt rum och ropa: Mamma! Göra macka!

Malte hade hållit mig vaken tills klockan var över midnatt, samt vaknat två gånger för mat under natten.

Dagen blev inte särskilt mycket bättre än så. Jag hade planerat att få sova en aning då Melker var på förskolan, men Malte var vaken hela tiden. Utom i ca 20 minuter då han sov i min famn. När jag la ner honom hann jag inte ens starta micron för att värma min lunch innan jag hörde honom böka runt igen.

Efter att ha ätit lunch med Malte skrikandes i gåstolen (jag försökte ha honom i famnen men då han inte var stilla gav jag upp efter den tredje gången då han nästan föll i golvet) så var det dags att hämta Melker.
Sen följde en eftermiddag av trots. Tjohoo precis vad jag behövde.

Droppen blev då Melker hade hoppat runt i vardagsrummet i 2 timmar och jag precis hade fått Malte att somna i min famn igen. Melker studsade i soffan och jag hann precis stoppa honom i luften, med hans armbåge ca 2 cm från Maltes huvud. Hade jag inte fångat honom hade han träffat. Jag röt till ganska rejält och började gråta av trötthet och frustration. Då blev det lite lugnare en stund, tills Jesper kom hem.

Jag tycker inte om att må såhär. Jag känner hur jag blir arg för allt, hela tiden. Jag har en kär vän som just nu befinner sig i Tyskland på turné med ett band vi båda gillar. Jag har frågat flera gånger om jag får vara med och spela med dem då jag känner nästan hela bandet, men alltid fått höra att de redan är för många. Detta var alltså innan min vän började spela/sjunga med dem. Nu vill jag vara glad för min väns skull, men jag känner bara bitterhet. Speciellt som spelningen med bandet blev inställd.

Att känna sig såhär otillräcklig driver mig till vansinne. Det känns som att jag inte kan någonting. Alla auditions jag har gått på till diverse körer, spex, musikrelaterade grejer, allt sånt har tackat nej. Jag duger inte. De vill inte ha mig. Att dessutom känna att man är otillräcklig som mor och som fru. Att veta om en massa saker som behöver ordnas och göras men inte ha tillräckligt med energi. Eller helt enkelt vara för lat.

Jag har sökt till ssk-programmet till hösten, men jag vet inte än säkert om jag vill gå utbildningen eller inte. Är det då värt tiden, energin och studielånen som krävs? Vill jag bli sjuksköterska? Har jag ens det som krävs för att klara av utbildningen? Det är kanske den största skräcken med det hela. Redan för 3 år sen när jag började utbildningen kämpade jag. Det är inte min stil. Inte mitt sätt att skriva, att uttrycka mig. Nog kan jag prata för mig, och uttrycka mig i text. Men när det ska vara uppsatser, skrivuppgifter och liknande så tar det bara stopp. Jag får inte ur mig någonting vettigt. Och nu var det dessutom så länge sen så jag tror att jag har glömt det lilla jag kunde.

Jag gör verkligen så gott jag kan, men det känns inte som att det är tillräckligt. Jag vill ju ge dem allt. Melker, Malte och ja, Jesper också. Jag vill så mycket, men räcker inte till. Jag vet inte vem jag är längre.

Skulle ha varit ett nytt försök, men...

Jag hade tänkt göra ett nytt försök på inlägget från i fredags som jag råkade klanta bort, men då Malte har vägrat att sova ikväll och istället spenderat all tid mellan kl 19-22 på att bita på mig eller göra diverse gymnastiska övningar i mitt knä så får ni nöja er med mina ben istället (världens längsta mening?). 

Jag vette sjutton vad jag har sysslat med på senaste, men jag tror att mina ben har varit i slagsmål... Det största blåmärket fick jag när jag spelade tamburin i torsdags, i övrigt har jag ingen aning..

Brunch, shopping och familjemys i finvädret

 Jag, Rebecca och Frida hade bestämt att vi skulle äta brunch idag. Vi hade tänkt gå till Plaza, men det var så himla mycket folk där, så vi fick inte plats. Istället fick det bli hotell winn, och det var då lika bra det, för jag tyckte det var bättre på winn än sist jag var på Plaza. 

Oj vad vi åt. Och så gott det var! Nästa projekt här hemma blir göra egen müsli (eller egen yoghurt, som jag, i mitt amningsförvirrade tillstånd, sa först) tror jag bestämt. 

När vi hade ätit klart gick vi en sväng genom Utopia. Jag köpte en Body Sorbet från body shop, för den var så himla skön på huden och luktade så gott. 

Vi gick även in på Hallbergs och valde två nya berlocker till mitt armband som jag fick av Jesper för 3 jular sen. Nu har jag en berlock för oss var i familjen, en för vårt bröllop och en för graviditeterna. 

Kan ni gissa vilken berlock som symboliserar vad?

Nu sitter vi i solen på innergården, barnen gungar och leker, jag sitter och bloggar på en bänk. En bra dag överlag :) 

Jag kände mig lite sådär somrigt fräsch och snygg, så maken fick ta ett kort :)

Man kanske borde ha högklackat och klänning/tunika oftare. Jesper verkar hålla med mig ;)

En körig dag..

Två körkonserter på samma dag närmare bestämt. Klockan 15 lämnade jag det Hellman-ska hemmet med siktet inställt på tegs kyrka (med en liten detour på vägen för att hämta upp Amanda. 

Totalt var det kanske ca 100 körsångare. En del av oratoriekören, vi (jag tror vi var 6st?) ur Turbulens, och så fyra körer från Vasa. Två damkörer, en dubbelkvartett (alltså 8 personer, två i varje stämma) och en blandad kör.

Det var riktigt roligt! Vi sjöng typiskt våriga/somriga sånger, vintern rasat, en vänlig grönska, uti vår hage och lite sånt. Sommarpsalmen var vår sista sång. När vi sjöng den första raden i sista versen slutade plötsligt Jonas dirigera och gick och satte sig för att lyssna istället, den lilla lurifaxen... Det gick bra ändå, men nog var vi ruskigt förvirrade där en stund.

Jag älskar när Jonas dirigerar, för han är så lätt att följa. Det är synd att han oftast måste spela piano när vi sjunger, det hade varit jättetrevligt om han dirigerade oftare.

Malte var snäll som vanligt. Under repetitionen var han med Amanda och hälsade på altarna, sen sov han igenom nästan hela konserten. Näst sista sången vaknade han och snälla Annie (som jag hade bett hålla ett öga på honom) gick runt med honom i en stund tills vi var klara.

När konserten i tegs kyrka var slut bar det av till stadskyrkan. Där pågick nämligen en annan konsert, framförd av en koptisk kör med ungdomar och vuxna från lite alla möjliga delar av världen. Ursprungligen härstammade de alla från Egypten dock. 

Det var ett riktigt häftigt framförande! Musiken klingade distinkt egyptisk och sången var både på engelska, arabiska, franska och säkert ännu fler språk (jag tror att jag hörde någon säga tyska och koptiska också, men jag är inte helt säker). Det var inte helt lätt att hänga med, även fast vi hade häften för att hjälpa oss hänga med. Det kändes ganska lagom att komma dit i pausen, då det var ca 1 timme kvar. I alla fall jag blir lite trött i huvudet av den typen av musik och av att lyssna efter vilket språk som sjungs och försöka hänga med vart i häftet vi befann oss (om Jesus var uppstånden än eller inte, kunde ju vara roligt att veta).

Otroligt trevliga människor! Vi var inbjudna att äta middag med dem igår på KFUM där de bodde under sitt besök och jag hade det supertrevligt. Malte fick många nya fans, många pussar och folk som ville ta kort på honom.

Han var helt slut när vi kom hem, både idag och igår. Tror jag det, otroligt många intryck att ta in på en gång. 

Nästa vecka får bli lite lugnare, för nu har jag haft något inplanerat varenda dag hela den här veckan!

På onsdag, alltså valborgsmässoafton, är det förresten tänkt att bandet jag är med i ska spela på carlskyrkans valborgsfirande. Ni som vill är hemskt välkomna dit! Jag vet dock inte än när vi ska spela, jag återkommer med en tid!

Jag hann med lite bus med mina favoritpojkar idag också, innan jag och Malte for till kyrkan.

Många färgglada svordomar...

Jag hade skrivit ett jättelångt inlägg om något som är otroligt stort och viktigt i mitt liv. Sen gick jag ur appen för att leta efter en bild. När jag gick tillbaka var allt jag hade skrivit borta... Tydligen autosparar inte appen, som internetsidan gör... Det ska jag försöka komma ihåg, för det här sög. Nä, nu blir det godnatt...

Förlossningsberättelse, Maltes födelse.

Idag är det 6 månader sen Malte föddes. Jag kan inte fatta att han redan är ett halvår gammal. Det är helt galet. Jag fick i uppdrag av min Aurora-barnmorska att skriva en anonym förlossningsberättelse, dels för att bearbeta händelsen, dels som de kunde spara på förlossningen och lära sig av. Jag har nu, 6-månadersdagen till ära, gått igenom den och skrivit om lite (det låter trevligare om det står Jesper istället för min man till exempel) och tänkte nu publicera den här.

VARNING! Det är en ganska grafiskt beskrivet och om du är känslig kanske det är bäst att låta bli.


Klockan var 11 på förmiddagen den 24/10. Jag var höggravid och hade gått över tiden med 13 dagar. Jag var trött, hade ont och hade svårt att sova på nätterna. Jag ville bara att den här graviditeten skulle ta slut, och hade längtat efter det länge.
Jag satt framför min dator och klickade runt på facebook när det började göra ont på ett annat sätt än tidigare, mer intensivt och på en gång väldigt regelbundet, ca var 3-4 minut. Klockan är då 11.30 ungefär.

Jag funderade på att lägga mig i ett bad, men vi skulle snart fara till däckfirman och byta till vinterdäck, så det hanns inte med. Jag väckte maken och vi åt lunch tillsammans. Jag kunde nästan inte äta för smärtan kom hela tiden, med bara ett par minuters mellanrum. Vi velade ett tag fram och tillbaka hur vi skulle göra med däckbytet, men bestämde oss för att fara i alla fall.

På däckfirman stod jag och höll i mig i disken vid varje värk och ringde till förlossningen. Vi fick veta att vi är välkomna in när vi vill. Och in ville vi, så snabbt som möjligt. Personalen på däckfirman var snälla och satte in extra personal på vår bil så vi skulle bli klara snabbt. Ett par dagar efter att sonen fötts fick jag höra av min pappa att de hälsade så gott och sa grattis till tillökningen.

Så for vi in till förlossningen. Vi kom in strax efter kl 13 och möttes av en energisk barnmorska, som var med oss under hela förlossningen. Hon undersökte mig och upptäckte att jag var öppen 6 cm! Helt otroligt, det hade jag aldrig kunnat ana. Vi fick komma in till ett förlossningsrum på en gång och jag bad om att få bada. Rebecca var med och höll mig sällskap medan Jesper ordnade så hans föräldrar kunde hämta Melker på dagis. Badet var fantastiskt skönt och trots värkarna kändes det som att jag kunde slappna av.

Efter badet kopplade barnmorskan in lustgasslangarna åt mig och jag trampade runt med gåbord och andades lustgas. Vi testade även knäpress under tiden jag var tvungen att ligga ner pga CTG-mätning. Det fungerade riktigt bra och gav Jesper och mig något att fokusera på, vilket kändes skönt. Så tuffade det på, jag öppnade mig ungefär 1 cm i timmen och när jag var öppen 9cm bestämde vi tillsammans med barnmorskan att hon skulle ta hål på hinnorna för att skynda på förloppet lite. Vattnet var inte helt klart, utan brun-gult, så CTGn fick sitta kvar.

Värkarna fortsatte att bli mer och mer intensiva, och ibland kändes det som att en ny värk började innan den före slutat. Fram till nu hade jag kunnat dricka, kolla facebook i mobilen och prata lite, men nu låg jag bara och andades lustgas. Jag fick påminna mig själv om att andas vanlig luft ibland, men jag hann knappt ta bort masken så var jag tvungen att sätta dit den igen. Barnmorskan beslutade att sätta ett syntocinondropp, för nu skulle den här bebisen ut! Hon ökade även koncentrationen på lustgasen.

Jag hade beställt pannkakor till middag, men vid middagstid hade jag så ont att jag inte kunde äta och vid något tillfälle kräktes jag. Då hade bebisen rört sig nedanför spinae, efter att under hela förloppet legat med huvudet vid bäckenöppningen. Kl 18 började krystvärkarna. Jag upplevde det som att jag skrek rakt ut varje gång jag krystade, men i själva verket lät det  mer som en stönande suck. Vid något tillfälle kom det in fler människor i salen. En undersköterska hjälpte mig att hålla lustgasmasken, Rebecca hjälpte mig att hålla huvudet mot bröstkorgen, två personer tryckte på magen för att det skulle gå lättare, en person la en varm handduk mot mitt underliv och barnmorskan instruerade mig när jag skulle krysta och höll emot så jag inte skulle spricka.

Efter ungefär 25 minuter av krystande föddes vår son. Äntligen.
Han tog ett par sekunder på sig att skrika, för många enligt mig, så jag utbrast ”men kan du skrika lite tack!”. Precis då började han skrika. I efterhand har jag sett på videon från födelsen att det var 25 sekunder, men det kändes som en evighet. Senare vägdes han in på 5340g och 56cm. Stor kille.

Så långt allt väl. Nu började problemen. Moderkakan ville inte lossna. Efter att vi hade avvaktat ett tag och ökat på det värkstimulerande droppet satt den fortfarande som berget. Helt plötsligt sa det plask och jag blev alldeles blöt om fötterna. Jag frågade ”kom moderkakan nu?” men nej, det var bara blod. Jag minns att jag tänkte ”det kan inte vara bra” och ”jag har foten i en pöl av mitt eget blod, det har jag nog aldrig haft förut”. Barnmorskan kallade på doktorn och det kom in en massa folk i rummet igen. Jag fick 4 tabletter Cytotec per rectum, de hängde ett atonindropp och satte en nål i andra armvecket. Jag fick även 1ml Methergin intravenöst.

Någonstans mitt i denna frenetiska aktivitet kom läkaren in i salen. Jag kan inte ens minnas att hon presenterade sig, men min man säger att hon sa något namn som han inte hann uppfatta.
Jag hann knappt registrera att hon kommit in i rummet så hörde jag undersköterskan som står vid min huvudända säga ”ska hon inte ha lustgas?”. Sen gjorde det ont, fruktansvärt ont, då läkaren tryckte upp hela sin hand i mitt underliv. Undersköterskan skyndade sig att koppla klart lustgasslangarna då någon hade hunnit ta ut de gamla slangarna tidigare i tron om att de inte behövdes längre.

Jag fick lustgas till sist, och läkaren gjorde flera försök att plocka ut placentan. Det gjorde ondare i underlivet nu än det gjorde under krystandet. Undersköterskan som höll lustgasmasken var underbar och hjälpte mig att andas lugnt, räknade andetagen och gav mig lite vanlig rumsluft då och då så jag inte skulle bli alldeles snurrig (fast det blev jag ändå).

Till sist (efter lite för många försök om man frågar mig, och även barnmorskan kommenterade på det efteråt) ger läkaren upp. Det bestämdes att de skulle kalla på narkosen och jag skulle sövas. I förbifarten nämnde någon epidural istället men jag sa ”Söv mig! Jag orkar inte mer!”.

Jag frös och frossade något hemskt. Jag kunde nästan inte ligga still pga frossan. De lade på mig flera täcken, men det hjälpte inte. Tankarna snurrade vilt i mitt huvud. "Jag har aldrig sövts förut. Tänk om jag inte vaknar igen. Tänk om jag ska dö nu." Jag tittade på Jesper som satt med vår alldeles nyfödde son i famnen och såg orolig och lite vilsen ut. Jag tänkte på Melker som är hos sin farmor och farfar. "Tänk om jag aldrig kommer få se honom igen."

Då kom narkosläkaren in i salen tillsammans med två elever. Han var lugn och kändes väldigt trygg. Han pratade lugnt med mig och fick mig att känna mig lite lugnare. Han ställde en hel del frågor som jag inte minns längre och svarade på mina frågor som jag inte heller minns. Jag fick andas syrgas i en mask och till sist sövde de mig. Operationen tog 37 minuter. I operationsberättelsen står det: ”placenta utförskaffas med stor svårighet, men fullständig”.

Jag vaknade på uppvaket drygt en timme senare. Allt gick bra. Jag överlevde. Efter ett par timmar på uppvaket och ytterligare några på förlossningen (då vi fick den klassiska fikabrickan och jag fick mina pannkakor!) fick vi till sist komma till BB och sova.

Jag mådde dåligt och kände mig väldigt liten och ledsen under lång tid efter förlossningen. Jag kände mig oerhört överkörd av läkaren under placentalossningen och hon var dessutom oerhört defensiv när jag pratade med henne på BB efteråt. Hon pratade hela tiden om rutiner och protokoll när jag försökte förklara hur utsatt och rädd jag kände mig. Hade hon bara sagt: ”jag ber om ursäkt att det kändes så för dig, men jag bedömde det som nödvändigt att hantera situationen som jag gjorde” hade det kanske känts bättre.

Barmorskan skrev en avvikelse mot läkarens agerande och efter lite samtal med överläkaren på spec-mvc har jag fått en ursäkt från henne att jag kände mig otrygg i hennes bemötande.
Jag har även gått på flera Aurora-samtal för att få hjälp att bearbeta den här ganska traumatiska upplevelsen, så jag inte ska få en panikångestattack om jag blir gravid igen. Idag känns det ganska avlägset, men inte omöjligt, att tänka sig fler barn. Det är dock inte det minsta aktuellt i nuläget, två räcker gott och väl.

Mina fina pojkar, på BB :)